Det var längesedan jag skrev ett inlägg nu. Allt är för jobbigt för att kunna beskrivas med några rader. Jag tror inte man kan hamna i en värre sits än vad vi är nu, mitt barn är sjukt och ingen hjälp finns att få. Vi får långsamt se på när hon blir allt sämre och vi vet inte varför och det finns inget att göra. Jag hade önskat att vi bara visste vad det är för något även om det skulle vara cancer eller hjärtfel. Att inte veta gör att jag håller på att bli galen. Tankarna bara mal på; ”kommer hon bli bättre och i sådana fall när?” Hur länge ska vi behöva stå ut med att ha det så här jävligt. Vi lever inget liv just nu, varje dag är tortyr där vi tvingas se på när Miranda mår dåligt och det finns ingen tid får vila och återhämtning för hela nätterna igenom får vi trösta och bära. Dagarna går ut på att bära och finnas till hands. Hon kan inte längre sova på dagarna heller så någon av oss får ligga jämte henne hela tiden och trösta henne när hon får ont, vilket kan hända många gånger under ett sovpass. Jag är så arg på sjukvården som vägrar hjälpa oss och inte lyssnar när vi säger att hon blir allt sämre. Hur många månaders lidande ska vi tvingas stå ut med tills hon blir tillräckligt dålig för att få hjälp? Imorgon ska vi till en privatläkare och jag ska böna och be om att han ska hjälpa oss, jag vill ha vidare utredning för vi kan inte ha det så här länge till, då dör jag hellre.

Min älskade prinsessa!



