Innan jag fick barn störde jag mig ganska ofta på andra föräldrar som jämt skulle prata om sina barn och när de fick frågan om vad de var mest stolta över så svarade de alltid sina barn. Då tänkte jag att det säger de bara för att man ska säga så eller känner att man måste. Nu när jag själv är mamma så har mina åsikter ändras, om någon skulle fråga mig samma sak nu så skulle jag också svara så. Man är löjligt stolt över sitt barn, man tycker att det är det finaste, sötaste, gulligaste, mest underbara i hela världen. Den gamla Annika finns kvar men just nu är jag mest mamma, det finns inte plats kvar för allt det gamla men givetvis så glömmer jag inte bort mig själv. Jag vet att jag kommer dit igen men just nu är jag i en period då att prioritera mitt barn står högst på listan. Det med att prioritera är också en sak jag inte förstod innan, jag trodde det skulle vara en uppoffring att hela tiden ställa någon annan person före sig själv skulle bli jobbigt. Men det tycker jag inte nu, det faller sig naturlig och det är inte något jag funderar på. Jag vill att Miranda ska må bra, vara glad och nöjd för då är jag glad. Självklart har jag dagar jag känner att jag vill vara själv och lite i smyg önskar att jag fortfarande bodde kvar i min lilla etta i valla och kunde göra precis som jag vill.
Jag brukar tänka ibland om Miranda kunde må bra som de flesta andra barn då hade jag varit helt lycklig. Sedan hon var tre månader har vi levt i ovisshet, oro, stress och känt en så stor maktlöshet att inte kunna hjälpa sitt barn som mår dåligt. På detta har vi blivit anklagade att vara dåliga föräldrar, inte kunna förstå vårt barns signaler, hitta på sjukdomssymtom och att faktiskt skada vårt barn. Här hemma har vi hela tiden vetat att något inte stämmer, man känner sitt barn så väl så känslan man har är inte fel. Men att inte kunna bevisa detta för egotrippade läkare som inte klarar att få kritik är väldigt frustrerande. Paniken över att veta att man har en sjukt barn som ingen vill hjälpa är nog det värsta, man vet att man står helt ensam. Jag kom ihåg när Miranda var som sämst, hon log eller skrattade aldrig, hon mest satt i sin egen värld och man såg på henne att hon mådde fruktansvärt dåligt, då trodde jag att hon skulle dö. Jag slutade köpa större kläder till henne för jag tänkte att det inte var någon mening för hon kommer inte hinna bli så stor ändå och jag satt och grät på kvällarna för att jag visste inte hur framtiden skulle bli. Jag visste inte om det bara skulle bli värre och värre eller om hon helt plötsligt skulle ligga död i sängen en dag. Jag klarade inte att se andra barn på stan för då började jag nästan gråta för jag ville också ha ett friskt barn.
Nu är det iaf bättre, jag har lite mer hopp om att det kommer bli bättre. jag märker ju att hon inte blir sämre och sämre utan det ligger på samma nivå ungefär hela tiden. Hon går upp i vikt och växer på längden så döende är hon nog inte iaf. Det måste ändå vara värt det för annars skulle vi inte fortsätta hålla på och kämpa som vi gör.
Mammas stolthet!