Den sista tiden har B och jag upptäckt att äntligen är Miranda lite bättre. Såklart vågar man inte bli riktigt glad för vi har haft det så jobbigt under väldigt lång tid. Tyvärr hade vi rätt för nu är hon sämre än någonsin. Jag kan säga att man blir tokig på det hela. Det är inte bara grejen att hon är sämre utan att vi inte säkert vet varför, jag går runt och tänker på det konstant. ”Är det för att vi slarvade och köpte bröd och inte torkade ordentligt så hon fick i sig en smula” eller ”är det för att vi köpte hem mjölk och inte sköljde glaset ordentligt”. ”Eller är det något hon hon faktiskt har ätit”. Jag skulle ge hur mycket som helst för en lista som det står vad hon faktiskt kan äta eller inte. Vi har en misstanke om att det kan vara en päronpuré som vi har testat på henne men det lustiga är att vi har gett henne färska päron och då har hon inte reagerat så här starkt. Det är då man inser hur stort problemet faktiskt är. Det betyder att hon kanske kan äta vissa sorter päron och inte andra eller ett visst sorts ris men inte ett annat. Hur länge kommer inte det ta att gå igenom allt när det tar minst en vecka för hennes mage att återställa sig efter vi har gett henne fel saker. Vi har inte heller någon utgångspunkt att gå tillbaka till som vi vet fungerar.
I nuläget försöker vi förhindra på alla sätt att hon ska få i sig något vi vet hon inte tål. Hon får enbart rena produkter som inte det finns risk att det gömmer sig något konstigt e-nummer som kan vara baserat på exempelvis vete eller soja och vi diskar alla hennes saker i egen diskbalja med egen diskborste. Vi äter inte heller bröd (oftast inte) eftersom det är stor risk att det smular. Vi ska även städa bort alla mjölprodukter ur skåpet och sanera hela köket så vi kan vara säkra på att det inte är det som ställer tll det.
Man vill så gärna att hon ska kunna äta vad som helst, normala familjer tänker ju inte på sånt men vi får stå och laga specialmat och det är inte ens säkert att det fungerar. Jag skulle gärna laga mat till henne dagarna i ända om jag visst att det skulle hjälpa henne att må bra men när man hela tiden får backa för inget fungerar så blir man trött och tänker att allt det här slitet tjänar inget till och nu får hon äta det vi äter. Men i bakhuvudet vet jag ju att hon skulle må ännu sämre då. Hur fan kan man vara så allergisk? Varken jag eller B har sådana svåra allergier i släkten och att få en multiallergiker var liksom inget man aldrig ens tänkte på.
Nåja, nu har jag ventilerat lite och får samla mig igen och ta nya tag. Nu vaknade skrutten så jag får nog titta till henne.
Mina fina älsklingar